Bröllop, Dålig dag och Underbara ungar
I början av den här månaden hände något speciellt. Det var nämligen min första systers bröllop. Alla skulle vara fina till den stora dagen och när det närmade sig att jag skulle göra min present, en sång som jag spelade på festen, så var jag så spännande och det nervös (tvärtom alltså) av allt så jag tror det var därför jag åkte på en förkylning nu lite senare.
Det blev ett så fint bröllop. Jag ville också att det skulle bli speciellt för dem två, att de fick allt fokus. Och det tycker jag att de fick, de var jättefina båda två och jag tappade nästan andan i kyrkan. Jag tror att de kommer få ett lyckligt och spännande liv tillsammans. Det var en rolig fest. Att träffa släkt och vänner och prata och ha roligt. Sådär så att man får lite energi att fortsätta leva sitt liv. Jag sov över på stället med min farmor och vi pratade hela nätterna om allt möjligt. Man kan inte tro att hon är 87. Men hon har upplevt så mycket och det är roligt att höra henne berätta. Boken om henes liv är så full med bokstäver som bildar berättelser.
Piip! (Byter samtalsämne...)
Jag läste mina anteckningar från igår och hittade ord som "jobbigt", "dåligt", "less" och "irriterad". När jag kom hem och fick vara ensam blev det bättre. Jag fick ett lugn inuti. Idag kändes det bättre. Jag skyller lugnet på Gud eftersom jag inte kan styra över mina känslor själv. Gud kan.
Slutet av dagen idag fick jag tillbringa i hallen på dagis med att beskåda en match i karate-brottnings-fäktning där två av mina underbara barn fightades med hjälp av armar och ben och en tre meter lång boaorm. Jag kunde bara inte avbryta dem för jag tyckte det var så roligt att se på. De la ner hela sin kraft på att sätta in ett bra slag och samtidigt försöka att inte skada den andre, för det får man inte på dagis. De fick in några riktigt bra fullträffar och jag såg bara till att de inte fick slå mot huvudet. Till slut hade en av dem ringt polisen för att de skulle ta fast fröken, men då smet jag.
Vad ni gör mot en av dessa mina minsta det har ni gjort mot mig.
Jag älskar de här barnen. De kan vara krävande, trotsiga, och envisa, men de är så mysiga och det de egentligen vill är att sitta i frökens knä. De är nyfikna, öppna, ärliga, fulla av kärlek och glädje. De är små människor och jag kan se potential i var och en av dem. Ibland sitter jag och funderar på hur de kommer vara när de bli äldre. Vilka begåvningar och talanger de har, och vilka spår de kommer sätta i framtiden. Deras blad har inte blivit fullskrivna än. Det finns hopp.
Det blev ett så fint bröllop. Jag ville också att det skulle bli speciellt för dem två, att de fick allt fokus. Och det tycker jag att de fick, de var jättefina båda två och jag tappade nästan andan i kyrkan. Jag tror att de kommer få ett lyckligt och spännande liv tillsammans. Det var en rolig fest. Att träffa släkt och vänner och prata och ha roligt. Sådär så att man får lite energi att fortsätta leva sitt liv. Jag sov över på stället med min farmor och vi pratade hela nätterna om allt möjligt. Man kan inte tro att hon är 87. Men hon har upplevt så mycket och det är roligt att höra henne berätta. Boken om henes liv är så full med bokstäver som bildar berättelser.
Piip! (Byter samtalsämne...)
Jag läste mina anteckningar från igår och hittade ord som "jobbigt", "dåligt", "less" och "irriterad". När jag kom hem och fick vara ensam blev det bättre. Jag fick ett lugn inuti. Idag kändes det bättre. Jag skyller lugnet på Gud eftersom jag inte kan styra över mina känslor själv. Gud kan.
Slutet av dagen idag fick jag tillbringa i hallen på dagis med att beskåda en match i karate-brottnings-fäktning där två av mina underbara barn fightades med hjälp av armar och ben och en tre meter lång boaorm. Jag kunde bara inte avbryta dem för jag tyckte det var så roligt att se på. De la ner hela sin kraft på att sätta in ett bra slag och samtidigt försöka att inte skada den andre, för det får man inte på dagis. De fick in några riktigt bra fullträffar och jag såg bara till att de inte fick slå mot huvudet. Till slut hade en av dem ringt polisen för att de skulle ta fast fröken, men då smet jag.
Vad ni gör mot en av dessa mina minsta det har ni gjort mot mig.
Jag älskar de här barnen. De kan vara krävande, trotsiga, och envisa, men de är så mysiga och det de egentligen vill är att sitta i frökens knä. De är nyfikna, öppna, ärliga, fulla av kärlek och glädje. De är små människor och jag kan se potential i var och en av dem. Ibland sitter jag och funderar på hur de kommer vara när de bli äldre. Vilka begåvningar och talanger de har, och vilka spår de kommer sätta i framtiden. Deras blad har inte blivit fullskrivna än. Det finns hopp.
