un día bonito
Idag ser jag resultatet av att jobba med barn. De hostar en i ansiktet, nyser, snorar och smittar ner mig. Jag är förkyld. Men det är det värt! Det är mina små älsklingar.. Jag är inte lika sjuk som förra gången.. inte än i alla fall. Då kände jag mig som en kägla på en bowlingbana :D
Men trots att jag är lite hängig så hade jag en fin dag på högskolan. Jag gick på min lektion, hade några skratt med P, åt lunch, satt och pluggade och hann med att uppdatera mig lite i bloggvärlden också. Jag läste några bloggar bl.a. Kenzas och Minis blogg. De är två unga tjejer som redan har erfarenhet av att vara modeller. De hade jättefina bilder på sina bloggar. Jag läste också en en blogg som tillhörde en 18 årig trebarnsmamma, det var också roligt att läsa. Så modigt gjort av henne att välkomna sina barn till världen. Jag önskar av hela mitt hjärta att de här tjejerna ska få hinna hitta sig själva och inte låta nånting stå ivägen för den tid de behöver för att bli trygga i sig själva. Jag önskar dem all kärlek!
Det finns en orsak till varför den här dagen blev bra. Imorse kände jag mig så trött och sjuk, så jag funderade på om jag skulle vara hemma. Men jag kände att det var något speciellt och bestämde mig iallafall för att gå upp och när jag tog första steget in på högskolan lovade jag att "Jag ger den här dagen till dig Gud" Hela dagen fanns en glädje i mig. Jag levde på sångerna och behöll min glädje. Det är så skönt när han får vara mitt fokus. Det är inte alltid man är på topp, men när man gett sitt liv till Jesus så är ingen dag vanlig eller tråkig, om jag lever den för honom. Jag önskar att vi kunde vara mer tillsammans i vardagen.
En knäpp sak som jag upptäckte (upptäcka=descubrir på spanska) när jag skulle sätta mig vid ett ord, var att jag kände obehag när jag såg ett runt bord. Har aldrig tänkt på det förut men jag tror att jag bara inte gillar att sitta vid runda bord. När jag såg ett rektangulärt som var ledig så andades jag ut.. pretty weird, ha?
Rosengård- Sveriges skatt
Tomaskyrkan i Rosengård gick till olika instanser, däribland Polisen och förklarade att vi bad för dem, och frågade om det var något speciellt vi kunde be för. Polischef Börje Aronsson berättade om situationen just då. Han berättade att det i dagsläget var ungefär 100 ungdomar som var mest stökiga, sätter eld på saker o.s.v. Det bor ca 22.000 människor i RG varav 100 är stökiga. Förstår ni? Vi vet att under bränderna och upploppet i RG för ett tag sen, var det långt flera än bara människor från RG som var inblandade. När det blev känt att det hände något så visste hela stan om det och huliganerna åkte dit för att vara med.
Att det hände nåt, ja. Det är tråkigt att det ska vara en dålig nyhet man hör om RG. Sist var det att det var kackerlackor och fruktansvärda förhållanden i lägenheter i RG. Underbara Rosengård, med sina fantastiska människor från alla kulturer. Om media ändå kunde uppmärksamma de unga med sina drömmar, de äldre som har så mycket att berätta från sina hemländer, och gemenskapen. Sverige är rikt som har så många olika människo. Jag önskar att vi kunde ta vara på det! Mina möten med människor var fantastiska! Första gången vän, andra gången syster, bror. Jag skulle kunna prata hur länge som helst...
Hjälp mig be för Rosengård. Be för skola, polis, idrottsföreningar, Tomaskyrkan, politiker och människor som bor där. Be att kreativitet och livslust ska komma till de människorna. Be att de som fattar beslut är med och bestämmer om ett blomstrande Rosengård med stora framtidsplaner!
el cielo
Olyckan
Nu äntligen ska jag skriva lite om vad som hände för ett tag sen. Jag och min familj var på väg tillbaka till Västerås från Norrland där vi varit över nyår. Jag körde och det var jättehalt. Det var den 5 januari och min lillasysters namnsdag. Söder om Gävle körde jag för fort i en kurva. Jag fick tre sladdar och försökte manövrera bilen men det gick inte. Alla skrek och till slut hamnade vi i diket. Bärgningsbilen kom och hämtade den och vi fick komma in hos några snälla människor som bodde lite längre bort. Vi blev hämtade av en bekant och kom hem väldigt mycket senare än planerat.
Dagarna efter tänkte jag bara på vad som hade hänt. Och vad som skulle kunnat ha hänt. Jag gick igenom händelsen om och om igen. Som när jag tappade kontrollen och inte kunde göra nånting. Sekunderna innan man kraschar är obeskrivliga. När alla skrek. Men det som hände efter är också en bild som har fastnat. Min mamma sa att det luktade bränt och då tänkte jag att det kanske skulle börja brinna, så jag kastade mig ut ur bilen för att försöka öppna dörren där min lillasyster satt. Men bildörren gick inte att öppna, den hade törnat i något så att det inte gick. Det där kommer jag aldrig att glömma. Hon grät hysteriskt och jag blev så rädd. Men till slut fick jag upp dörren.
Vi var chockade länge efteråt och jag hade skuldkänslor för att vi måste köpa en ny bil.
Nu när jag har lite distans till det som hände är jag bara tacksam. För att vi inte blev skadade, för att det fortfarande finns snälla människor som tänker på andra, för att det just då inte kom någon lastbil som jag annars mötte hela tiden, för att vi fick tag på en annan bil och för att människorna i bilen vi mötte som såg allt, inte kom lite tidigare, för de hade en två-åring med.
Alla säger att vi hade änglavakt. Nu känner jag ännu mer en tacksamhet till livet och till Gud för att han ger oss beskydd.
Splittrad
När det är så där mycket så är det egentligen inte så farligt. Det är i mina tankar som jag bygger upp en mur. Men hur mycket jag än försöker att förstöra muren så går det inte. Den är för stabil för att jag ska kunna rasera den. Det enda sättet att förstöra muren är att ta bort en sten i taget, uppifrån. Jag måste ha hjälp av någon att göra det, för jag når inte upp.
När jag sätter mig ner, försöker andas och kopplar upp mig till den helige Gud så händer något. Jag lämnar över alla mina tankar till honom och får hjälp att sortera dem. Han raserar muren så att jag kan se vad som finns framför mig. Han hjälper mig att prioritera. Han som är allvetande. Bön handlar om attlämna över kontrollen.
Än en gång tänker jag på hur viktigt det är att ha en balans i livet. ande, själ och kropp är lika viktiga. Som min förra lärare E undervisade om: Livet ska vara en balans mellan arbete, lek och vila. Om jag tänker på vad som är mitt arbete just nu, att plugga spanska och jobba på dagis. Hur uttrycker jag mig i lek t.ex. att göra ett fotoalbum, spela piano, blogga. Och hur jag vilar bäst, kan vara att läsa en bok, gå en promenad eller ta en powernap.
Ora et labora - Bed och arbeta
