ora et labora

Tack för den dagen jag föddes. Tack för att min mamma ville ha mig. Tack för att jag slipper bli misshandlad och utnyttjad. Jag kan andas, gå fritt omkring och prata med vem jag vill. Mina händer och fötter är inte bundna, inte heller mitt hjärta, mer än till dig min Jesus. Mig äger ingen, förutom du Gud. Jag vill göra det som är gott, allt för att ditt namn ska bli synligt. Jag vill stå upp för sanningen. För dem som lever i hot, ångest och har fått sin frihet berövad vill jag tända ett ljus. En låga som flammar upp till en eld som sprider sig överrallt och bränner bort det som gör ont i våra själar och det som förstör våra liv. Höjer min röst för den som inte har någon, kommer med ljus till den som går i mörker, lossar bojorna för den som är fången. Jesus, kom lev i mig.   

Den här dagen började med mitt sämsta morgonhumör vilket mina närmsta har fått erfara genom åren- inte nådigt. Jag ville bara stänga in mig och inte träffa nån. Speciellt inte sitta i möte hela dan. Men eftersom jag tror på en Gud som är större än omständigheter, som ger värme till den som fryser, så bad jag honom om hjälp. I all förtvivlan och i min ärliga bön och brustenhet såg han vad jag behövde och svepte in mig i sin stora filt av tröst och gav mig balsam för själen.

~everything changes, but you stay the same~

Och även om man kan bortförklara det som hände med att mitt humör skiftar väldigt brutalt och att saker var planerade sen innan, så vill jag tacka Gud för den här dagen. Att jag fick en present gjorde inte saken sämre. Som jag brukar säga: "En present är aldrig tung att bära" (Nej nu ljög jag, jag har aldrig sagt det förut, men det ska bli mitt ordspråk.)

"Det är lätt att få dåligt samvete" konstaterar jag när jag ser att timmarna går och jag försöker bli nöjd innan jag kan gå och sova. Men det gör inget, alla andra bloggare sitter också uppe efter att de kommer hem.. iallafall de som bloggar 3000 gånger per dag:D Måste få tänka så för att inte känna mig dålig. En annan sak är att hitta inspirationen, ta upp tråden till skrivandet igen. Men den här dagen borde vara optimal att blogga om.

Här är varför:

Jo, det är så att jag har varit så glad idag. Bara skinit ikapp med solen med mungiporna uppe nästan hela tiden. Vet inte riktigt varför, men det händer ibland, att jag känner mig så lycklig, och det kan nästan bara förklaras med att jag har allt jag behöver i Gud. När jag tar tid med honom blir jag bekräftad och älskad så det känns in i hjärteroten. Det är den känslan som kallas frid. Och det är mer än en känsla. Det är en grundtrygghet som gör att jag inte rubbas när allting stormar runtomkring. Det hoppet jag får, är utan gräns. Jag kan inte låta bli att tro på det. Det är som att vara hög på nåt fast utan hemska konsekvenser. En ständigt infinnande ro i själen, en lycka som ligger som en tyngd i mitt bröst.

Och vad som kan bidra ännu mer till mitt välbefinnande är min relation till världens bästa team-kompis. Vi delar allt med varann. Vår senaste grej är att vi ofta hjälper varann genom att bekänna och erkänna brister vi har, misstag vi gör och saker som tynger våra samveten. Det finns nåt befriande i att erkänna en svaghet för någon annan. Jag märker att det gör vår relation djupare.

Det gör inte saken sämre att jag har mitt fina sminkansikte på mig, håret är nästintill perfekt och jag ser fantastisk ut. (trodde inte att jag skulle skriva det, men självkänslan är på topp)

När man känner så här kan man inte annat än att älska det man gör. Att jag får hänga med ungdomar, bekräfta dem, ge dem stöd, peppa dem och finnas där är det bästa som finns. I love it! Och jag blir så stolt över dem.

Funderar på om jag kommer kunna köpa några fina vårkläder nu när solen börjar titta fram. Älskar de ljusa jeansskjortorna, den här såg jag och M på Gina igår. Fin va?

En av våra ungdomar frågade om min drömkille ikväll. Han försökte verkligen med all sin fantasi att komma fram till vem jag skulle vilja ha, men det gick varken med kontorskille som tjänar bra(nej jag tror inte jag nånsin kommer leva rikt), svensson som jobbar på posten(nej för jag vill ha nån som vill leva ett spännande liv, förlåt alla brevbärare, jag är säker på att ni är med om riktiga äventyr ibland), smal och lång kille eller biff med backslick. Nej jag vet inte om det finns nån som är mer kräsen än jag. Mannen för mig kanske inte finns helt enkelt. Men det tror jag nog ändå. Bara att jag har lite svårt att fatta vem det är eller att han finns men att vi inte har träffats än. Man kan ju träffa sin blivande på bussen, på ica eller åhléns, i en toakö eller i Zimbabwe. Det vet man inte. Iallafall så vill jag att det ska vara stora blinkande pilar och ett rosa skimmer med små stjärnor och hjärtan omkring honom med stort h. Så att jag inte missar att säga hej.