svag
För nån dag sen skulle jag byta lampa i badrummet men lampgloben satt så hårt att M fick hjälpa mig. Vi stod där båda två och slet och drog i lampan, men det resuterade i att hela lampan lossnade från taket.
Imorse vid frukost hände det igen; jag skulle öppna skruvkorken på filpaketet, men det gick sannerligen inte. Jag tänkte att det skulle vara pinsamt att behöva ringa nån för att be om hjälp att öppna ett filpaket även om jag gärna ofta tar emot hjälp, så jag tog i med alla krafter jag hade, och lyckades.
Redan när jag föddes var jag ett litet "pevele" och det har alltid varit "lilla marlene, liten och klen". Jag är inte speciellt stark, även om jag fått flera komplimanger för att jag är bra på att bära möbler och andra saker.
Men jag tänker att det handlar inte så mycket om mig själv, om jag är tillräckligt duktig. I det verkliga livet behöver jag ofta be om hjälp från helig Gud och bekänna att jag klarar det inte utan honom. Andra gånger försöker jag i min egen kraft och det kan gå, men då blåser min stolthet upp ännu mer.
Den svenska människan vill gärna klara allt själv. Men det är omöjligt. Ju mer jag provat att klara mig själv, märker jag att jag är beroende av Gud. Jag har bjudit in honom, och det är han som får styra mitt liv, inte jag. Det kanske låter som en omöjlighet och dårskap för en individualistisk modern människa, men det är går.
"Jag är svag, för i honom är jag stark" Och det kan jag skriva mycket mer om..
