ora et labora

alla känslor för de ungdomar jag byggt upp nånting med. vad jag känner för dem. känner med dem.

det vi gjort i snart två år handlar mycket om att bygga förtroende och ge hopp. det är vad jag vill ge. det är vad jag har fått och det är vad jag vill ge.

Jag tror inte jag kommer sluta med det bara för att jag flyttar. Men jag kommer aldrig få se de vackra ansikten igen, som jag sett den här tiden. Jag kommer aldrig få se deras leenden, aldrig höra deras kommentarer, aldrig få höra deras rop.

Aldrig mer få titta stolt på dem, aldrig mer uppmuntra dem, aldrig mer säga hej. Aldrig mer.

Hur kommer det kännas? Att några människor som har en så stor del av mitt hjärta inte längre kommer finnas i mitt liv? Jag älskar de här ungdomarna. När man kommit genom all yta, sett bortom alla knäppa grejer som han eller hon säger och sett vem som finns på insidan. Det är en skatt. En skatt som jag inte vill slänga bort men blir tvungen.

Man kan inte vara kvar för alltid. Det finns så många fler skatter att upptäcka. Men det är nu jag börjar komma nånvart. Jag förstår nu att när det gäller ralationer så måste man ge det tid. Tid, som är en bristvara i detta land. Är iallafall glad över den tid jag fått här.

Treochenhalv månad kvar.

i'll keep every voice, every face, every memory in my heart.