Jag älskar att det alltid är folk här i huset. Det blir en bra stämning. Just nu är vi sex svenskar och fem nicaraguaner som bor här, men det varierar och det är betydligt fler som finns i huset på dagarna. Grannar, barn som springer in och ut, hjältarna som lagar maten och städar och tvättar, vi svenskar som studerar, spelar spel, kollar på film och allt annat vi gör, kompisar till honom som äger huset, försäljare, folk från kyrkan och en massa andra som gör att detta hus är fullt av liv!

De här bilderna tog jag från stället vi bodde när vi åkte på en fantastisk galen resa till norra Nicaragua i slutet av december. Vi bodde vid en flod och levde riktigt Nica-liv för några dagar. Det här är mitt Nicaragua. I like it!

HERE WE GOOO!

så här ser det ut på vår badrumsvägg. har kommit på att jag älskar kakelmönster, udda intresse eller? :P

Den här dagen spenderades genom att åka buss ståendes till närmaste staden för att köpa leksaker till en hög med barn som bor i ett fattig område. Den här gången kom ingen försäljerska som trängde sig genom hela bussen ropandes med gäll röst "Guirilas con cuajada, guiriiilaaaas!" Innan, när vi väntade på bussen gjorde jag en titt runt omkring mig. Jag befann mig utanför marknaden i Ciudad Darío. Det här är vad jag såg:

En man kommer bärandes på en tv som han har placerat på ena axeln. Han korsar gatan och där kommer en man som skjutsar sin dam på cykeln. I det här landet sitter man framför den som kör, med båda benen på ena sidan, om man blir skjutsad. Det är ganska vanligt att man ibland har hela familjen med sig på cykeln. Jag ser marknaden med alla färska frukter och grönsaker. En massa folk som är ute. Tusen taxibilar. Hästar som folk rider på. Motorcyklar. Bussar. Bilar. Musik som spelar. Allt i en enda röra. Men det finns en ordning i kaoset. Och det är det jag gillar med Nica.

En fin parkering utanför affärn.

En typisk Nica-buss. Först kör de skolbarn i USA, sen skickas de till Mexico och sen till något annat land och till slut hamnar de i Nicaragua. That's how we do it!

En lagom packad bil.

Åka flak. Frihet. Om det inte regnar. Då är det lite drygt.

En typisk bussförsäljerska. Balja med kakor/majspannkakor eller enchiladas. Det lilla förklädet är ett måste.

Man bär mycket i detta land. Inga IKEA-vagnar här inte!

som sagt.

Strax efteråt såg jag en liten ormunge som låg på vägen, alldeles stilla. När jag rörde vid den med ett strå var den stel, som om den vore död. Jag gick vidare, och när jag gick tillbaka samma väg var den borta.

Senare hörde jag tre skott som sköts på avstånd. Jag spratt till och muttrade för mig själv.

Efteråt slog det mig att Gud nog ville säga något med de här tre situationerna. Det handlade om rädsla. Haren sprang för att den var rädd för räven. Ormen spelade död av rädsla för mig. Jag blev rädd när jag hörde skotten skjutas.

Inom mig tänkte jag: Jag ska inte vara rädd. No voy a tener miedo.

"Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt" -Ps. 73

"Liksom himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar, mina planer högt över era planer" -Jes. 55:9

Han som är så stor och mäktig, tänk att han ändå bryr sig om mig. Jag behöver inte vara rädd.

Säga hejdå till alla i Norrköping.. var jobbigare än jag trodde :(

Teamavslutning på Götabro

Det blev en sommar i Ångermanland igen. Jobba jobba jobba...

ännu mer jobb

och ibland är det så här mysigt! sagostund på barnklubben

Så fint är det hemma.

Min fina vän Alicia beskriver den väldigt bra på http://jesusrock.blogg.se/2011/july/

Jag jobbade men efter jag slutat klockan 22 åkte jag de 5 milen till Kramfors för att sjunga med några grabbar som spelade på "Sen kväll med Gud" 00.30 torsdag, fredag, lördag.

Det var fantastiskt! Få lovsjunga och tillbe Gud med bra ljud, i ett tält fyllt med ungdomar. Tack ljudkillarna, mina bandkompisar och Gud för de här kvällarna. Det gjorde inte så mycket att det var kallt, att jag bländades av strålkastarna så jag knappt kunde se texterna och att jag fortfarande är hes efter alla höga toner. För jag fick använda en av de gåvor jag älskar mest, min sång, och ge tillbaka till Jesus det jag fått så mycket genom alla år.

Roligt!!

Jag är stolt över mitt andra namn, som egentligen är mitt första. Sara Marlene.

I Gamla Testamentet var Sara Abrahams hustru som födde honom sonen Isak vid 90 års ålder.

Det är viktigt med namn. Jag tycker om namnen Estelle, Maja och Hilma. Drömmer om att få ge favoritnamn till favoritbarn om jag får några egna.

Varje gång någon kallar mig vid mitt namn, blir jag varm inombords. Marlene, Mary, Marre, Marliiin, MarlenE, Malla, M, Marlin, Maja. Alla har olika namn på mig. Men de menar mig. De kallar på mig. Det gör mig glad.

Funderar ev. på att byta tilltalsnamn till hösten, till Sara. Bara under en period, för att det är lättare. Men vi får se.

Det är precis så att jag klarar mig. I am living on the edge. Det finns inga reserver. "Jag faller, faller..."

Första dagen på jobbet gick bra. Det var mycket att lära sig på en gång. Så när jag kom hem blev jag ledsen för jag hade ingen att dela mina intryck med. Så jag började be. Det dröjde inte länge förrän jag blev påmind om den här sången som är från musikalen "Sound of Music" som jag såg med min lillasyster häromdan.

Så jag försökte tänka på det jag är tacksam över. Att jag fått jobba med en jättesnäll tjej idag som jag även fick skjuts av. Efter jobbet och efter att jag varit på affären, såg jag min dagmamma som jag var hos som barn. Det var väldigt längesen jag pratade med henne, så jag gick dit och det var så roligt att se henne. Hon betydde mycket för mig när jag var liten, och gör det fortfarande. Det var ett starkt möte.

Jag tittade också i en fotobok som jag fått av M från de två år vi jobbat och delat liv med varann.

Sen ringde jag och pratade med min familj.

De här sakerna gjorde mig bättre till mods.

Den sista perioden har jag varit tårögd ofta. Dels för att det varit så jobbigt att säga hejdå till människor som jag tycker om. Även för saker som varit tunga att bära. Nu kommer även tårarna för pressen jag känner att lyckas på jobbet och känslan av ensamhet. Men jag har botemedlet för när det kommer problem: then I remember my favourite things and I suddenly feel so glad!

Ett annan sak som inte kan misslyckas är att sjunga lovsång. Igår, innan jag åkte från Västerås, hann jag vara en halvtimma i min kyrka innan jag åkte. Hälsade på mina vänner som är som en familj för mig, och var sen med på lovsången. Älskar musikerna i min kyrka, de spelar och sjunger så att man inte kan sitta still. Det är som att trycka på en knapp, så fort jag börjar sjunga till Gud så ändras mitt mood. Det spelar ingen roll vilket humör man hade när man kom, man går därifrån leende och med en stor frid inuti. Det min ande som byggs upp och knuffar iväg negativa tankar som inte kan få stanna.

Det roliga var sen att vi missade tåget från gävle-örebro och fick åka taxi istället så satte jag mig med tre random people från tåget men som jag hade kopplingar med alla tre! Vi hade jätteintressanta samtal de tre timmarna :D Gud tänker då på allt!

teen challenge reunion- M. Mm..!

hos stefan på värmlandsgatan, på taket :D

en speciell dag för en person med en speciell plats i mitt hjärta.

hemma hos käraste vänner.

lek och bus på fina Fias 40-års fest hos härliga familjen Wenhov.

Nationaldagen i Söderköping. M&M ochAnnika! 32 flaggor. 25 pers i kö till Smultronstället. Minst.

Härliga dagar har det varit! Det blir bra minnen att sätta in i tankesalbumet att plocka fram de dagar då jag kommer sakna de här människorna. För det kommer jag. Men den dagen, den sorgen. som min mamma brukar säga.

Måste gå och jobba igen strax, men hinner slänga upp en bild på något vi såg i Norrköping i helgen!

Det var inte en särskilt smickrande bild, men jag tyckte det var lite roligt med en sån bild, så den bjuder jag på! Sprang vårruset igår med 6000 andra tjejer i Norrköping. Det var full fart så att säga, och ja, alla var vinnare. Priset var en picknick-korg. Lax och potatissallads macka och cider, med jordgubbskaka i efterrätt var inte dåligt. Jag var inte onöjd om man säger så. Sen var det skönt att få springa lite också.

mina tankar går till alla mina härliga ungdomar som jag träffat idag. om jag kunde få hålla om er alltid.

Spotify: Runaway love- Ludacris, Mary J. Blige

Men jag litar på GUD och det var nog bra det för det första jag gjorde när jag tog tåget över Öresundsbron från Malmö till Köpenhamn var att jag glömde mitt handbagage med pass och allt i min systers barnvagn! But I stayed calm all the time, halelujah, thank you lord! Jag bad Jesus att sända en ängel och min syster fick tag på Hans, en till utseendet rik man i 40-års åldern som troligen var på affärsresa. Han skulle också till Kastrup, och tog med min väska med nästa tåg. Åh, jag hoppas att han uppfattade min tacksamhet.

Väl framme i Manchester råkade jag köpa en 1:a klass tågbiljett :D men jag är ingen 1:a klass-människa, jag vill va med folket, så jag stod upp som flera andra, mesta delen av resan och delade vagn med den berusade mannen, killen med hunden, mamman och dottern som varit och shoppat, en överdrivet artig person och en omtänksam engelsman som hjälpte mig med min väska.

I Lancaster hade jag underbart väder (25grader) and I enjoyed every second. Vi cyklade längs Lancaster canal till en hamnstad med en kilometerlång pir där vi köpte glass, satt i solen och var inne i en supermysig bokhandel med alla second hand böcker man kan tänka sig. Under den turen reflekterade jag med e att de vi träffat den dan var äldre män: glassmannen som var så trevlig som en äldre engelsman kan tänkas vara. Toaräddaren som låste upp toaletten åt oss så vi slapp betala(troligtvis för att vi såg ut som förvirrade turister). Och sist Kyrkfarbrorn som var guide i en 1000 år gammal kyrka som vi besökte. Han var stiligt klädd i kavaj och slips och gick fram med käpp. Vi tyckte synd om honom för att han fick sitta inne i kyrkan då det var så fint väder ute.

Andra möten med England var när jag stod i kassan på Sainbury's (typ ICA) och kvinnan före mig stod och pratade med kassörskan tillräckligt länge för att en svensk skulle bli irriterad. Men eftersom jag inte verkar ha så mycket svenskt blod i mig så tyckte jag att det var trevligt och det blev en bra stämning där på mataffären.

Vi var lite på stan, bl.a. i en cool second hand där det fanns massa gamla Elvis och Beatles-samlarkort och ett helt rum fullt med roliga kläder där e. hittade en helt rätt jacka i stentvättat jeanstyg.

En av alla soliga dagar gick vi till Ashton Memorial, som var en stor byggnad högt belägen på en kulle i Lancaster. Det var till och med roligt att gå dit, både p.g.a. att det blev höga siffror i min stegräknare och för att jag hade så bra sällskap i e. och hennes sköna kompis g. Han åt förresten så fort att han svept en 12 inches sandwich när jag och e. inte ens fått i oss en halv! jag fattar inte att det gick så fort, plötsligt var den bara borta..

Min vänliga kompis ville ta med mig på en dubbeldäckare-buss så att jag skulle få känna hur åk-sjuk man blev, naturligtvis ville jag testa detta stora och fantastiska :D Hon visade mig hennes fina Uni. med ett campus som var rätt stort om man tänker vad jag är van vid. Vi gick tillbaka. Vi upptäckte för sent att vi måste gå på toa, och större delen av promenaden var toaletter typ det enda vi pratade om, tills vi äntligen fick besöka sjukhuset och deras toaletter.

Alla blommor hade slagit ut och det var så vackert. Speciellt älskade jag körsbärsträden med dess blommor. It was so pretty!

Maten i England gillas också starkt. Jag menar, vem skulle inte kunna leva på toasts med peanut butter & jam, porridge cinnamon & golden syrup och subway mackor?!!

Hela resan avslutades med obligatoriskt besök på två pubar med live-musik på typiskt engelskt vis. Perfekt!

Jag ångrar inte för en sekund att jag åkte. "Att vara modig är att göra något man inte vågar"

---

...Börje och Solveig!

Jag känner ett äldre par som jag brukar besöka ibland. Idag åkte vi och fikade i Navestad, bara för att de älskar det området, och de får mig att upptäcka att jag gör det också. Innan det skulle jag ta bussen och gå upp till deras lägenhet. Jag hann inte gå hela vägen förrän Börje, 84 år, hämtar mig i sin bil. Han hör inte så bra, men är världens goaste västgöte med en otrolig humor och charm. Han ser två skator på gräset och berättar om skatboet han brukar titta på bredvid deras parkering. Han talar om vilket sjå skatorna har när de ska bygga boet. "De är festklädda" säger han med glimten i ögat. "Vad trevligt att du är här, då är det som det ska." säger han när vi sätter oss och äter lunch, som Solveig såklart hade berett för mig också utan att jag sagt att jag inte ätit. Och när vi sitter i bilen säger han "Tänk att lillan är med oss och åker igen." När Solveig börjar prata är det som en hel värld som öppnar sig. Hon berättar om sitt spännande liv, under och visioner, drömmar och längtan. Jag följer med in i hennes saga som är verklighet och kan lyssna i timmar. Hon är en kvinna med mycket mod och öppna armar. En sån värme som man blir omsluten av hemma hos Solveig och Börje, den är obeskrivlig. Gud har verkligen välsignat mig med extra mormor och morfar eftersom jag inte längre har kvar mina. Och jag är så tacksam!

Ikväll hade vi en träff med integrationsprojektet mellan 9c på Hultdalsskolan i Åby och Internationella förberedelseklassen i Navestad. Denna kväll lagade vi mat! Det blev en stark rätt från Thailand, små piroger och "Halawa"; en efterrätt från Irak och våfflor från Sverige. Det är så roligt att det kom så många från båda klasserna den här gången och jag blir så glad över varje litet steg de tar i vänskap mot varandra. Jag älskar människor från hela jorden och tycker att de gör Sverige till ett rikt land; rikt på karaktär, gästfrihet, generositet, kärlek och omsorg. De som jag lärt känna från andra kulturer än Sverige är färgstarka människor som visat så mycket kärlek. Jag har sagt det förut, jag säger det igen: "Första gången man träffas blir man en vän, andra gången, är man en i familjen!"

Publicerad: 2011-03-16

Ska RFSU ha monopol på att förmedla sin syn på sexualitet i skolorna? Just nu pågår en kampanj där alla högstadieskolor fått ta del av material av tydligt vinklad karaktär. Eftersom projektet är välsignat av UR, ökar sannolikheten att skolorna använder sig av det i undervisningen. Föräldrar, lärare och elever som inte tycker att staten har rätt att utöva makt över ungas sexualitet, vill jag uppmana att reagera.

RFSU är en intresseorganisation som alla andra, som dock fått otroligt mycket stöd av staten. De producerar mycket material till skolan, nu i samarbete med Utbildningsradion. Det vill säga den svenska "objektiva och politiskt oberoende" skolan. RFSU hävdar själva att "sex är politik". Deras sexualmoral är helylle liberal och inte på något sätt neutral och det är inget de hymlar med. Nu har alla Sveriges högstadieskolor försetts med en låda med lärarhandledning, film, kondomer och kortspel. Allt i sann, politiskt korrekt, RFSU-anda. Det är därför rimligt att tro att just nu eller längre fram i vår kommer filmen att visas och materialet behandlas runt om i landet.

När jag ser den RFSU-producerade filmen "Sex på kartan" som är tänkt att visas för hela landets 14-15-åringar, möts jag av att allting är rätt, inget är fel. Men varför är det fel att vänta med sin sexdebut, sexlekar och annat som jag skulle säga inte hör hemma i en lös relation när man är 14 år? Om detta är tystnaden påtaglig. Man förväntas tro att en sådan syn inte finns.

När slutade demokratin släppa fram allas röster? Man kan uppmuntra barn till alla slags sexuella handlingar, men utan att låta den andra sidan höras. Barnen ges inga alternativ i form av att sex är något så fint att man sparar det till en speciell person man älskar och som man lovat dela livet med. De avslöjar för mycket, de tar bort det spännande, fina och rena som jag tycker sex är. Jag tror inte att denna kampanj kommer leda till färre aborter, färre könssjukdomar, mindre användning av pornografiskt material och ofrivillig sex bland unga. Om man nu ser dessa fenomen som ett samhällsproblem vill säga. Jag förespråkar inte tystnad i ämnet, tvärtom skulle "vår sida" skrika högre och hävda våra barns rätt att tycka annorlunda.

Jag tycker inte att unga ska uppmuntras att med gott samvete titta på pornografi, som filmen tar en tydlig ställning för. Jag vill inte att mina barn eller elever ska utsättas för att titta på när andra har samlag, även om det "bara" är animerat. Jag vill inte att de ska se när andra har anal- och oralsex, även om det "bara" är små rörliga människor på en karta. Jag vill inte att unga ska behöva axla all denna överflödiga information på sina axlar. Jag vill inte att de som inte delar denna syn ska framstå som udda.

I alla tider har människor klurat ut "hur man gör". Den sexuella driften är så stark att den inte är beroende av att RFSU visar en film i ämnet. Jag tror inte problemet i dag är en alldeles för restriktiv syn på sex, snarare tvärtom. Med anledning av den starka driften skulle jag säga att den på något sätt måste vårdas, absolut inte förnekas, men inte heller låtas skena iväg utan eftertanke. De säger i filmen att det ska "kännas bra innan, under och efter" en sexrelaterad aktivitet. Det låter ju fint. Men hur ska man veta om det kommer kännas bra efter man haft ett samlag? Det går inte att få ogjort om det skulle visa sig att det känns förfärligt dåligt efteråt. Varför är det så tabu att tänka till före?

För övrigt är jag så erbarmligt trött på att höra att all form av sex är rätt bara det "känns rätt". Sex är så mycket mer än bara en rusning. Mycket här i livet kan kännas rätt för stunden, men vad är eftersmaken? Jag är också erbarmligt trött på att svaret på alla sexrelaterade problem skulle vara kondomen. Sex är inte enbart en fysisk akt. Var är psykets kondom? Vad har RFSU och UR för svar på det?

En uppmaning till landets föräldrar och lärare: hör er för på skolan om detta material. Om det finns elever som inte vill delta på grund av moraliska eller religiösa skäl, kan skolan inte bara ignorera detta. Skolan ska inte utsätta elever för kränkning, som jag i allra högsta grad som kristen, mamma, fru och kvinna upplever att det är. Låt inte RFSU:s propaganda stå oemotsagd. Se filmen och döm själv.

Till sista en uppmaning till landets unga: våga göra skillnad och utnyttja era demokratiska rättigheter och hävda er rätt till en sund sexualitet som håller för livet. Sexualitet är något högst privat och staten har ingen rätt att ge en partisk bild om hur vi ska utöva den. Se inte filmen. Varken hemma eller i skolan.