TRANsport i Nica-land
Nu har jag fått vara i mina drömmars land i tre månader. Det är några dagar innan jul och även om jag skulle vilja vara med familjen och göra allt som man göra på jul hemma, så skulle jag inte byta ut det här mot någonting.
Den här dagen spenderades genom att åka buss ståendes till närmaste staden för att köpa leksaker till en hög med barn som bor i ett fattig område. Den här gången kom ingen försäljerska som trängde sig genom hela bussen ropandes med gäll röst "Guirilas con cuajada, guiriiilaaaas!" Innan, när vi väntade på bussen gjorde jag en titt runt omkring mig. Jag befann mig utanför marknaden i Ciudad Darío. Det här är vad jag såg:
En man kommer bärandes på en tv som han har placerat på ena axeln. Han korsar gatan och där kommer en man som skjutsar sin dam på cykeln. I det här landet sitter man framför den som kör, med båda benen på ena sidan, om man blir skjutsad. Det är ganska vanligt att man ibland har hela familjen med sig på cykeln. Jag ser marknaden med alla färska frukter och grönsaker. En massa folk som är ute. Tusen taxibilar. Hästar som folk rider på. Motorcyklar. Bussar. Bilar. Musik som spelar. Allt i en enda röra. Men det finns en ordning i kaoset. Och det är det jag gillar med Nica.
En fin parkering utanför affärn.
En typisk Nica-buss. Först kör de skolbarn i USA, sen skickas de till Mexico och sen till något annat land och till slut hamnar de i Nicaragua. That's how we do it!
En lagom packad bil.
Åka flak. Frihet. Om det inte regnar. Då är det lite drygt.
En typisk bussförsäljerska. Balja med kakor/majspannkakor eller enchiladas. Det lilla förklädet är ett måste.
Man bär mycket i detta land. Inga IKEA-vagnar här inte!
som sagt.
