Olyckan
Nu äntligen ska jag skriva lite om vad som hände för ett tag sen. Jag och min familj var på väg tillbaka till Västerås från Norrland där vi varit över nyår. Jag körde och det var jättehalt. Det var den 5 januari och min lillasysters namnsdag. Söder om Gävle körde jag för fort i en kurva. Jag fick tre sladdar och försökte manövrera bilen men det gick inte. Alla skrek och till slut hamnade vi i diket. Bärgningsbilen kom och hämtade den och vi fick komma in hos några snälla människor som bodde lite längre bort. Vi blev hämtade av en bekant och kom hem väldigt mycket senare än planerat.
Dagarna efter tänkte jag bara på vad som hade hänt. Och vad som skulle kunnat ha hänt. Jag gick igenom händelsen om och om igen. Som när jag tappade kontrollen och inte kunde göra nånting. Sekunderna innan man kraschar är obeskrivliga. När alla skrek. Men det som hände efter är också en bild som har fastnat. Min mamma sa att det luktade bränt och då tänkte jag att det kanske skulle börja brinna, så jag kastade mig ut ur bilen för att försöka öppna dörren där min lillasyster satt. Men bildörren gick inte att öppna, den hade törnat i något så att det inte gick. Det där kommer jag aldrig att glömma. Hon grät hysteriskt och jag blev så rädd. Men till slut fick jag upp dörren.
Vi var chockade länge efteråt och jag hade skuldkänslor för att vi måste köpa en ny bil.
Nu när jag har lite distans till det som hände är jag bara tacksam. För att vi inte blev skadade, för att det fortfarande finns snälla människor som tänker på andra, för att det just då inte kom någon lastbil som jag annars mötte hela tiden, för att vi fick tag på en annan bil och för att människorna i bilen vi mötte som såg allt, inte kom lite tidigare, för de hade en två-åring med.
Alla säger att vi hade änglavakt. Nu känner jag ännu mer en tacksamhet till livet och till Gud för att han ger oss beskydd.
