Undercover Boss
Har sett fyra avsnitt av Undercover boss som finns på svt play. Det går ut på att cheferna i stora företag i USA börjar jobba undercover i några av alla resturanger, butiker eller liknande som företaget har för att se om de kan göra något bättre i företaget. I del 2 får Coby Brooks, chefen för Hooters, en stor restaurangkedja, gå ut på golvet och jobba. Han blir chockad när han märker hur en chef behandlar sina anställda tjejer på ett oacceptabelt sätt. Jag är glad att just han som kan göra något åt det, fick se att det händer och verkligen tog det på allvar. Kvinnoförnedringen måste få mer ljus på sig.
I det fjärde avsnittet fick Dave Rife, chefen för White Castle, ett hamburgerföretag bl.a. upp ögonen för en ung kille, José, som var väldigt målmedveten och ville bli kock. Jag blev rörd när jag såg tårarna komma på killen när han fick ta emot ett college stipendium på 5000 dollar och lät honom provjobba i köket. Chefen sa "I believe in you." Jag tror att alla behöver höra det. Men som den här killen och många andra ungdomar hade han inte stöd från sina föräldrar. Han var modig och jag beundrar honom för hans sätt att fortsätta kämpa och inspirera andra. Rife och White Castle gav också 5000 dollar till en man, Joe, som han fick använda för sin synskadade sons behov. Han fick också möjlighet att vara med i en grupp som skulle ta fram "morgondagens ledare". Det här p.g.a. Joe's sätt att möta kunderna på ett bra sätt och samarbeta, personalen och skapa en familjär atmosfär.
Bill Carstanjen, vd för Churchill Downs, som handlar om hästkapplöpning och casinon. En kvinna, Gillian, jobbar hårt, men får lite betalt och har svårt att få pengarna att räcka till sina hästar och sin son. Han uppmärksammar också Denise, en kvinna som jobbar som städare på ett förtagets lyxigare ställen. Hon åker 90 minuter för att komma till sitt jobb och när hon är där är hon oerhört nogrann. Hon städar två stora våningar och det ska gå snabbt. Hon är själv på jobbet eftersom alla gått hem och hon är ofta rädd när hon går den långa vägen till sin bil. De här personerna får bättre förutsättningar på sina jobb och det leder även till att de kan leva ett enklare liv.
Även om programmen är väldigt amerikanska och förutsägbara så är tårarna och tacksamheten från de utvalda personerna äkta. De uttrycker att ingen har gjort något sånt för dem tidigare och att det är den lyckligaste dagen i deras liv. Den tacksamheten är rörande att se och det är roligt att man satsar på den enskilda människans hälsa och välbefinnande. Good televison!
